Denna bro, varifrån man har en fantastisk utsikt över kulturlandskapet, utgör en symbol för både Tysklands delning och återföreningen mellan öst och väst. Det finns knappast någon annan bro i Tyskland som gett så mycket stoff åt olika historier, böcker och filmer som denna. Under det kalla krigets dagar gjordes på detta ställe tre spektakulära agentutbyten utan någon som helst insyn från omvärlden. I dag påminner brons två olika färgskiftningar om denna tid: Stålbrons gröna färg är betydligt mörkare på den halvan som utgår ifrån Berlin jämfört med den som kommer från Potsdam. Under 37 år var bron stängd för all vanlig trafik. Sedan 1952 fick endast civilpersoner med specialtillstånd passera över bron, men efter byggandet av Muren 1961 blev detta också förbjudet. Då fick bara fordon från de allierades militärbaser använda bron för tjänsteuppdrag. Men på kvällen den 10 november 1989 öppnades Glienicker Brücke för alla DDR-medborgare och från juli 1990 behövdes varken visum eller pass längre för att passera.

Utsidan av det historiska huset i innerstaden skvallrade inte om att det på insidan handlade om ett fängelse. I dag finns här en utställning som informerar om den politiska brutaliteten och platsens betydelse som fängelse och undersökningshäkte som användes av den sovjetiska säkerhetstjänsten liksom av stasis hemliga polis.

Huset på Leistikowstraße konfiskerades av de sovjetiska trupperna för att användas som fängelse för spioner. Förutom sovjetmedborgare fängslades och torterades även tyska medborgare där fram till 1954.

I november 2009 öppnades ett nytt museum i Villa Schöningen. En permanentutställning berättar om villans historia och Glienicker Brücke som är en del av historien om Tysklands delning och återförening. Man har här samtidigt fått en plats som speglar de båda byggnadernas historia från de stora kurfurstarnas tid via konungariket Preussen, det Tyska Riket och till Nazi- och DDR-tiden samt den tyska återföreningen.

Permanentutställningen
Historien om Glienicker Brücke är ett centralt tema. Utställningen berättar om utvecklingen från tiden för konferensen i Potsdam, invigningen av "Enandets bro" (1949) och brons militära funktion. Den ständiga upprustningen av gränsanläggningen med alla kontroll- och spärrzoner och "dödsremsan" belyses också på ett schematiskt sätt. Man skildrar bakgrunderna till de tre agentutbytena (1962, 1985, 1986) som gjorde "Spionernas bro" världsberömd. Ett annat centralt tema är historien om människorna som har bott och arbetat i Villa Schöningen eller i gränsområdet i närheten.
Den arkitektoniska delen av utställningen dokumenterar Glieneckerbrons historia sedan slutet av 1600-talet alltifrån den första träbron via stenbron, som byggdes efter Karl Friederich Schinkels ritningar, till järnbron från 1907 som återbyggdes sedan den förstörts under andra världskriget.

Villa Schöningen, Berliner Strasse 86, D-14467 Potsdam
www.villa-schoeningen.de, info@villa-schoeningen.de

Staden grundades 1950 och fick namnet "Stalinstadt". Sedan 1961 kallades Eisenhüttenstadt för "den första socialistiska staden på tysk mark". Man försökte här att skapa ett livsrum för "den nya människan". I enlighet med en förutbestämd plan byggdes olika boendekomplex med tre till fyra våningar komplett med dagis, skolor och affärer för omkring 7 000 invånare varav de flesta arbetade i det nybyggda järn- och stålverket. Det finns en visningslägenhet med 1950-talsstandard bevarad i stadens centrum som man kan besöka på helgerna.

Sedan 1999 visar DOK-Zentrum i ett renoverat dagis en utställning som består av ett urval av omkring 150 000 föremål som berättar om människors vardag i DDR. Filmer och ljuddokument från en 40-årig östtysk historia kompletterar utställningen.

Mellan 1958 och 1960 uppstod i närheten av byn Wandlitz norr om Berlin ett bostads helt utan insyn från omvärlden för medlemmar och kandidater till politbyråerna som hörde till SED:s centralkommitté. Dessförinnan hade ledarskiktet i DDR i huvudsak bott i villor vid Majakowskiring (Berlin-Niederschönhausen/Bezirk Pankow). Skogsbosättningen i Wandlitz var skyddad av en både yttre som inre bevakningsring och kunde endast beträdas om man hade specialtillstånd. Det var stasi-vaktregementet "Feliks Dzierzynski" som bevakade området. I den inre cirkeln fanns 23 enfamiljshus, en swimmingpool, ett klubbhus med bio och krog, ett trädgårdsmästeri, en poliklinik, en pistolskyttebana, en sportarena med tennisbanor och en byggnad för anställda och vakter. I affären fanns förutom högklassiga produkter från DDR även varor från väst som kunde köpas för DDR-valuta. I dag finns här en stor rehabiliteringsklinik till vilken även de forna partiledarhusen numera hör.

Den tidigare prästen Hans-Peter Freimark har tillsammans med en liten förening sammanställt ett otal föremål från DDR-tiden. Mycket av materialet är sådant som han själv sparat och annat har han räddat från soptippar. Tack vare dessa föremål kan man tydligt se hur det såg ut i dåtidens vardags- och sovrum, barnkammare och kök i DDR. Man kan se vad människor åt och hur det såg ut på en typisk krog. Samlingen kompletteras av ett stort antal böcker, broschyrer, plakat och andra dokument. Man kan själv ta i sakerna och bläddra i böckerna. Här finns även specialutställningar om den nationella folkarmén NVA, blockpartierna i DDR och stasi, statssäkerheten.

Museet "Sowjetische Speziallager Nr. 7/Nr. 1 (1945-1950) i Sachsenhausen"

Från och med augusti 1945 använde den sovjetiska hemliga underrättelsetjänsten delar av det tidigare koncentrationslägret i Sachsenhausen som de kallade Speziallager Nr. 7 (från 1948 kallades det Nr. 1). Fram till upplösningen i mars 1950 häktades här fler än 60 000 personer och minst 12 000 av dessa dog på grund av de katastrofala levnadsförhållandena på lägret. På museet visas på ett värdigt sätt en femtioårig historia om dessa skeenden.

Den permanenta utställningen "Von der Erinnerung zum Monument. Die Geschichte der Gedenkstätte Sachsenhausen 1950-1990" (Från minnen till monument - minnesplatsen Sachsenausens historia 1950-1990)

På denna permanenta utställning på den nationella minnesplatsen Sachsenhausen visas fotografier, kartor, konstnärliga studier och utkast, teckningar, modeller, konstverk, affischer, klipp från gamla journalfilmer och en massa andra föremål. Temat är de förändringar som DDR-arkitekterna hade genomfört när det gäller denna historiska plats. Tanken är att belysa en del av de viktigaste aspekterna när det gäller den politiskt styrda antifascismen. I det sista kapitlet "Das Monument bröckelt" (monumentet rasar ihop) visas hur statens grepp om minnesplatsen på ett smygande sätt började avta. Man visar hur olika fredsrörelser, kyrkoförsamlingar och medborgarsammanslutningar liksom vissa avgränsade offergrupper på 1980-talet började skaka om detta kommunistiska "hjältemonopol". Detta blir även tydligt i byggnadernas allmänna förfall i DDR.

Marken i Brandenburg kan liknas vid en schweizerost eftersom den har fler hål i form av bunkrar, kommandocentraler och andra militäranläggningar än någon annan region i Tyskland. I dag fungerar en del av dessa som minnesplatser som man kan besöka. I den tidigare luftvärnsbunkern Wünsdorf, i NVA-ledningens atombunker i Harnekop, i Sonderobjekt 301 i Wollenberg och bunkeranläggningen i Garzau finns hundratals meter med underjordiska gångar, täckta av tjocka betongväggar. Under en dagsutflykt kan amatörhistoriker få en god bild av den beklämmande miljön i en bunker.

Filmstjärnor och politiska höjdare bodde i villakolonin Neubabelsberg. Under den s.k. konferensen i Potsdam 1945 bodde både Stalin, Truman och Churchill här i Babelsberg, där man producerat filmer ända sedan 1912.
Under DDR-tiden låg folkets egen filmstudio DEFA här. I dag kan man i filmmuseet i
Potsdamer Zentrum se den permanenta utställningen "Babelsberg - Gesichter einer Filmstadt" (En filmstads ansikten) där man kan ta del av den omväxlingsrika historien om filmstudiorna i Potsdam, som i dag är Europas största film- och mediecenter. Filmstadens ateljéer, verkstäder och kostym- och rekvisitaförråd lockar både stora hollywood-produktioner och lokala kändisar att besöka Berlin.

1961 påbörjades den längsta filmdokumentären i världen i samband med inskolningen av flickor och pojkar från byn Golzow i Oderbruch. Den avslutades först 2007 och belyser livet och vardagen både i DDR och på samma plats efter återföreningen. Filmen är indelad i 18 kapitel och berättar om längtan, framgångar, besvikelser, ångest och andra tragiska - men också roliga - händelser. Efter renovering öppnades museet på nytt 2008 och numera visas filmstjärnebiografier, fotografier, dokument, brev och regissörerna Winfried och Barbara Junges klippbord i original. Dessutom kan man här både titta på och köpa alla filmer. Det finns även hundratals rullar med opublicerat material som håller på att bearbetas. Till teamet som arbetar på museet hör Elke Hinkelmann som är "ett äkta Golzow-barn".

Den 23 oktober 1989, d.v.s. några dagar före Murens fall, lyckades Heinz-Dieter Kallbach, som var flygkapten på det tidigare DDR-flygbolaget "Interflug", med den spektakulära bedriften att landa ett ryskbyggt långdistansplan av typen Iljuschin IL 62 på den endast 860 meter långa segelflygsbanan i Stölln i norra Havelland. Denna enastående flygtekniska bedrift hamnade i Guinness rekordbok. I dag kan man se en utställning om flygpionjären Otto Lilienthal i denna IL 62. Lilienthal utförde sina första flygförsök i närheten av denna plats. Flygplanet är kärleksfullt uppkallat efter Lilienthals frus förnamn, nämligen "Lady Agnes". I passagerarflygplanet, som fortfarande är i original, kan numera vigslar förrättas.

Detta museum i centret av Cottbus är inrett precis som ett typiskt DDR-apotek från 1960- och 1970-talen. Inventarierna kommer från Adler-Apotheke Fehrbellin. Här visas ett stort urval av läkemedel från DDR som fortfarande har kvar sin karakteristiska lukt. Dessutom finns här dokumentationsmaterial från en 40-årig apotekshistoria i DDR.